Voyagerprogrammet är ett NASA-program för utforskning av Saturnus och Jupiter. Programmet resulterade i att två rymdsonder, Voyager 1 och Voyager 2 sköts upp den 5 september respektive 20 augusti, 1977. Syftet med programmet var att utforska Jupiter och Saturnus, samt rymden mellan planeterna.

De två rymdsonderna är identiska med varandra, och befinner sig på gigantiska avstånd från Jorden. Voyager 1 är det föremål, som människan skapat, som är längst ifrån jorden, och den befinner sig cirka 3 miljarder kilometer före Voyager 2. Voyager 1 är ofattbara 15,8 miljarder kilometer från solen, och det tar ca 14 timmar innan en signal som färdas med ljusets hastighet kommer fram.

Saturnus har många månar; 60 stycken är hittills upptäckta. Flertalet månar rör sig inom Saturnus ringar, medan andra befinner sig mycket långt från planeten. Innan rymdresorna hade man upptäckt nio månar runt Saturnus. Den första att bli upptäckt var Titan, som också är Saturnus största måne och den näst största i hela solsystemet.

Tekniskt sett är även de små bumlingarna av is och sten som kretsar runt Saturnus i dess ringsystem också “månar”, ingen fast gräns är satt som definierar liten eller stor ringpartikel. Man kan därför aldrig veta exakt hur många månar som Saturnus har.  

Planeten Jupiter har ett system av ringar, mer kända som Jupiters ringar. Efter Saturnus och Uranus är Jupiter den tredje planeten i solsystemet där man har upptäckt ringsystem. Ringarna runt Jupiter upptäcktes först 1979 av Voyager 1-satelliten och sedan noga undersökt 1990 av Galileo-satelliten.

Jupiters ringar består främst av otroligt små dammpartiklar som kastats upp från Jupiters månar under flera meteornedslag som orsakats av Jupiters kraftiga magnetfält. Ringsystemets ålder är okänt, men det kan ha existerat sedan Jupiter skapades.Ringsystemet runt Jupiter går inte att se med ett amatörteleskop, utan för att se ringarna från jorden krävs de största teleskopen på jorden.

En röd dvärg är en speciell typ av stjärna. Stjärnor delas upp i olika klasser, och en röd dvärg är den vanligaste sorten i Universium. Dom är lågeffektiva och förbränner sitt bränsle mycket långsamt, vilket ger dom en extremt lång livstid. Våran närmsta stjärna, Proxima Centauri (solen borträknad), är en röd dvärg,

En röd dvärg är en liten och relativt kall stjärna. Den är också väldigt stor, upp till dubbel så stor diameter som solen utan att ha mer än en tredjedels massa av solen. På grund av dessa två faktorer så är beboelighet i ett solsystem av sådan sort föga troligt.

Triton är namnet på planeten Neptunus största måne. Med en diameter på 2700 km är det den sjunde största månen i vårat solsystem. Triton rör sig åt fel håll i förhållande till Neptunus, den har en sk. retrograd omloppsbana. På grund av egenskaper som liknar Plutos, tror man att Triton kommit från kuiperbältet och fångats in av Neptunus dragningskraft.

Triton upptäcktes av den brittiske astronomen William Lassell den 10 oktober 1846, 17 dagar efter Neptunus upptäcktes. Namnet Triton kommer från den grekiska mytologin, och dess havsgud Triton, son till Neptunus. Namnet föreslogs av Camille Flammarion år 1880.

Betelgeuse är en stjärna i stjärnbilden Orion. Betelgeuse är även känt vid namnet Orionis och är, sett från jorden, den 10:e ljusstarkaste stjärnan på himlen. Betelgeuse är över 200 gånger större än våran sol, och om stjärnan skulle placeras i vårat solsystem skulle den nå strax utanför Mars omloppsbana.

Betelgeuse kommer att bli en supernova när bränslet tar slut. När det kommer att ske har astronomer olika åsikter, från inom det närmaste årtusendet till betydligt längre in i framtiden. På grund av Betelgeuse rödaktiga färg har den, likt planeten Mars, starkt förknippats med krig och militär ära.

Kuiperbältet är ett brett område, även kallat bälte, av små himlakroppar i omloppsbana runt solen. Över 1000 objekt har hittats i området, och de flesta är små astroider bestående av is- och stenbumlingar. Kuiperbältet innehåller även en del större himlakroppar, där bland dvärgplaneten Pluto. Insikten att det fanns större himlakroppar än Pluto i Kuiperbältet var ett viktigt skäl till omklassificeringen från planet till dvärgplanet.

Kuiperbältets existens förutspåddes av de två astronomerna Kenneth Edgeworth och Gerard Kuiper år 1943 respektive 1951. Och namnet Kuiperbältet kommer från den senare. Den största himlakroppen i Kuiperbältet är dvärgplaneten Eris, som är större än Pluto.

Ett svart hål är en himlakropp, med en så kraftig gravitation att inte ens ljuset kan övervinna den. Detta innebär att ingen massa, strålning eller information kan lämna hålet och kommer för evigt att förbli där. Ett svart hål uppstår när en stjärna förbrukat allt kärnbränsle, stjärnan måste dock vara väldigt stor, så att en supernova uppstår.

Svarta hål var från början enbart en teoretisk konstruktion, en lösning till den allmänna relativitetsteorin som Albert Einstein tog fram. Numera har man upptäckt svarta hål genom astronomiska observationer, och även sett deras effekter på omkringliggande materia.

Orion är en stjärnbild föreställande en jätte med svärd och pilbåge. I Orion finns en stor mängd av ljusstarka stjärnor, det är dock bara 22 av dom som kan ses från Sverige och enbart 5 av dessa som ingår i stjärnbilden. Namnet Orion kommer från den grekiska mytologin, då stjärnbilden ska föreställa jägaren Orion, som enligt myten var odödlig.

Stjärnbilden Orion sträcker sig över himmelsekvatorn och känns lätt igen på Orions bälte, tre stjärnor som utgör bältet runt jägarens midja. Detta bälte kallas ibland även för De Tre Vise Männen. Om man utgår från den ljusstarka konstellationen kan man enkelt hitta de andra stjärnorna i Orion.

En supernova är en exploderande stjärna. En sådan explosion hör till de kraftigaste händelserna i universum. En supernova inträffar inte speciellt ofta, i Vintergatan räknar man med tre synliga supernovor per tusen år.

En Supernova uppstår när en stjärna “dör”, när bränslet i form av helium och väte tar slut och fusionen upphör. Den kraftmätning som existerat i miljoner, ibland miljarder, år upphör och all materia rusas mot stjärnans mitt. Detta skapar en enorm fusion som efter några timmar blir till en massiv explosion, då uppstår ett ljussken flera miljardet gånger starkare än det som kommer från solen. Det är lika mycket ljuskraft som i hela vår galax.