Kuiperbältet är ett brett område, även kallat bälte, av små himlakroppar i omloppsbana runt solen. Över 1000 objekt har hittats i området, och de flesta är små astroider bestående av is- och stenbumlingar. Kuiperbältet innehåller även en del större himlakroppar, där bland dvärgplaneten Pluto. Insikten att det fanns större himlakroppar än Pluto i Kuiperbältet var ett viktigt skäl till omklassificeringen från planet till dvärgplanet.

Kuiperbältets existens förutspåddes av de två astronomerna Kenneth Edgeworth och Gerard Kuiper år 1943 respektive 1951. Och namnet Kuiperbältet kommer från den senare. Den största himlakroppen i Kuiperbältet är dvärgplaneten Eris, som är större än Pluto.

Kometer är mindre himlakroppar som roterar runt solen. Kometen består av en fast kärna och stoft och is. När de närmar sig solen förångas isen och bildar atmosfär runt himlakroppen. Man säger att kometen blir aktiv och man kan då observera den. Ofta har den en svans. Deras banor är mycket eliptiska och vissa kometer har omloppstider runt solen på upp till miljontals år. Banan kan förändras av planeternas gravitation.

Kometer är de minst förändrade och de allra äldsta himlakropparna i universum. Det gör dem till en viktig pusselbit i sökandet efter solsystemets och universums uppkomst och utveckling.

Jupiter är vårt solsystems största planet. Den är 2.5 ggr större än alla andra planeters sammanlagda massa och är den femte planeten från solen. Jupiter har ett mycket stort antal månar, för tillfället räknar man till 61 stycken, varav dom största är Europa, Io, Ganymedes och Callisto. Astronomer uppskattar att det kan finnas 100 månar runt Jupiter som är större än 1 km i diameter.

Jupiter är döpt efter den största guden inom den romerska mytologin, som kan jämföras med den grekiska mytologins gud Zeus. Jupiter har en omloppstid runt solen på 11 år och 315 dagar. Ett dygn på Jupiter är det kortaste i hela solsystemet, ca 10 timmar.

Månen är den himlakropp som roterar runt Jorden. Flera planeter i solsystemet har en eller flera månar, och jorden har en enda måne. Månen roterar lika fort runt sin egen axel som den roterar runt jorden, dvs. i 27,3 dygn.

Månen har ingen atmosfär, så den är lätt utsatt för meteoriter, därav de stora kratrarna som man kan se från jorden. Även om den ser ut att lysa är det egentligen bara att månen reflekterar solens strålar.

Det fanns tidigare en myt om att en annan måne skulle cirkulera runt jorden. Den kallas Lilith, men är av forskarna sedan länge avfärdad som just en myt.

Solen är en ganska liten stjärna om man jämför med andra stjärnor, men jämfört med jorden är solen över hundra gånger större. Solen består till största delen av väte och en del helium. Solen avger energi genom att väteatomer slås ihop och bildar helium. Och det blir varmt. Solen är upp till fem miljoner grader varm.

Bara en pytteliten bråkdel av solens energi träffar jorden. Trots det är vi beroende av solen för vår överlevnad. Inte bara genom energin, utan också för att jorden ska hålla sin bana. Solens dragningskraft håller nämligen jorden och de andra planeterna på sina platser.

Läs mer om Solen på susning.nu

Merkurius är den planet i vårt solsystem som ligger allra närmast Solen. Det är en liten och väldigt varm planet som har ungefär samma densitet som jorden. På Merkurius är faktiskt ett dygn, dvs den tiden planeten roterar runt sin egen axel längre än ett år, dvs ett varv runt Solen. På Merkurius är en dag fyrtio jorddygn lång och solen vänder till på köpet efter halva tiden.

Då Merkurius nästan saknar en skyddande atmosfär så träffas den lätt av meteoriter. Merkurius är en stenplanet som nästan ser ut som vår måne. Men den har inga månar själv.

Mars är den fjärde planeten i solsystemet räknat från Solen. Den är också den yttersta av de planeter som har en fast yta (Merkurius, Venus, Jorden och Mars).

Mars ligger ungefär 50% längre bort från Solen än vad Jorden gör, och är därmed betydligt kallare. Planeten är ungefär hälften så stor som Jorden, har en lutning som resulterar i årstider precis som på vår planet, och har en omloppstid på 779,95 dagar.

På Mars finns det solsystemets högsta berg, Olympus Mons, vilket är 27 km högt (Mount Everest är knappt 9 km).

Förr trodde man att det fanns en utomjordisk civilisation på Mars, vilket man numera vet inte stämmer.

Halleys Komet betraktas som historiens mest framträdande komet, och är en periodiskt återkommande mindre himlakropp från Kuiperbältet som passerar vårat solsystems inre. Kometen har en omloppsbana på 76 år, vilket är en kort tid i sammanhanget.

Halleys Komet upptäcktes redan 240 f. Kr, då den omnämns i den kinesiska skriften Shiji, och har observerats vid varje passage nära Solen sedan dess. Den första som uppmärksammade att kometen var periodisk var Edmond Halley, år 1705, och det är efter honom som kometen är döpt.

Kometens senaste passage skedde 1986 och den besöktes då för första gången av rymdsonder från Sovjet, Japan, NASA och ESA.

Pluto är en dvärgplanet utanför den yttersta planeten i vårt solsystem. Pluto räknades från början som den yttersta planeten i solsystemet men Internationella Astronomiska Unionen beslutade den 24 augusti 2006 att den inte uppfyller kraven för att kunna kallas planet.

Pluto är mindre än jordens måne med en yta lika stor som två USA.

Pluto upptäcktes den 18 februari 1930 av astronomen Clyde Tombaugh vid Lowellobservatoriet i Arizona, USA. Namnet Pluto kommer från den grekiske guden Hades, gud över dödsriket, romerska namn och förslogs av 11-åriga Venetia Burney från Oxford, England. Hon tyckte att Pluto var ett passande namn för en så mörk och kall plats.

Venus är den andra planeten i solsystemet räknat från Solen. Den har en omloppstid på 224,7 jorddygn, och är nästan lika stor som Jorden. Utöver månen så är Venus det ljusstarkaste objektet på vår natthimmel.

Venus har varit känd åtminstone sedan antiken, i likhet med alla planeter ut till Saturnus. Namnet kommer från romarnas kärleksgudinna.

Venus yta består av lågt belägna “hav” och några få högre belägna “kontinenter”. Planeten är helt molnbeklädd och atomsfären består främst av koldioxid med mindre delar kväve, svaveldioxid, och vattenånga. Planeten saknar processer för att binda koldioxiden, som jorden har, vilket leder till en enorm växthuseffekt som håller temperaturen flera hundra grader högre än vad som annars skulle vara fallet.