Triton är namnet på planeten Neptunus största måne. Med en diameter på 2700 km är det den sjunde största månen i vårat solsystem. Triton rör sig åt fel håll i förhållande till Neptunus, den har en sk. retrograd omloppsbana. På grund av egenskaper som liknar Plutos, tror man att Triton kommit från kuiperbältet och fångats in av Neptunus dragningskraft.

Triton upptäcktes av den brittiske astronomen William Lassell den 10 oktober 1846, 17 dagar efter Neptunus upptäcktes. Namnet Triton kommer från den grekiska mytologin, och dess havsgud Triton, son till Neptunus. Namnet föreslogs av Camille Flammarion år 1880.

Kuiperbältet är ett brett område, även kallat bälte, av små himlakroppar i omloppsbana runt solen. Över 1000 objekt har hittats i området, och de flesta är små astroider bestående av is- och stenbumlingar. Kuiperbältet innehåller även en del större himlakroppar, där bland dvärgplaneten Pluto. Insikten att det fanns större himlakroppar än Pluto i Kuiperbältet var ett viktigt skäl till omklassificeringen från planet till dvärgplanet.

Kuiperbältets existens förutspåddes av de två astronomerna Kenneth Edgeworth och Gerard Kuiper år 1943 respektive 1951. Och namnet Kuiperbältet kommer från den senare. Den största himlakroppen i Kuiperbältet är dvärgplaneten Eris, som är större än Pluto.

Dvärgplaneter är himlakroppar som kretsar i en bana runt solen. De är tillräckligt stora för att, av sin egen gravitation, bli runda som planeter. Däremot har de inte rensat omgivningen på andra himlakroppar genom denna gravitation, vilket skiljer en dvärgplanet från en planet.

Som begrepp är dvärgplaneter en ny företeelse. Definitionen infördes i början av år 2006 av Internationella astronomiska unionen (IAU) efter att man funnit två stycken planetliknande himlakroppar i banor bortom den före detta planeten Pluto. Resultatet blev att Pluto klassades som en dvärgplanet och inte en planet, liksom asteroiden Ceres och den nyupptäckta Eris.

Romersk mytologi var den tro som fanns under antikens rom. Den berättar om Roms grundande, gudar och gudaväsen, halvgudar och sagoväsen och deras liv och kampen om makten och herraväldet över jorden.

Mytologin bygger i stora delar på den etruskiska mytologin och hade stora influenser av den grekiska mytologin. Många grekiska gudar och gudinnor har sina romerska motsvarigheter.

Den högsta guden, gudarnas gud, är Jupiter, himlens och ljusets härskare. Andra viktiga gudar är krigets gud Mars, havets gud Neptunus, kärlekens gudinna Venus och underjordens gud Pluto.

Den romerska mytologin lever kvar än i dag och går under namnet Religio Romana.

Guden Pluto är underjordens härskare i den romerska mytologin. Han förknippas även med fruktbarhet och rikedom, troligen efter en förväxling med den grekiska guden Plutos. Det kan också bero på att rikedomar hittas under marken, som vatten, guld och andra värdefulla mineraler.

I den romerska mytologin är underjorden både det vi kallar himmel och helvete. Elysium var för de rättfärdiga och här rådde ljuset och glädjen. I Tartarus fick man lida i evinnerlighet och här hamnade de förtappade. Pluto var en hård och kall, men rättvis domare över de döda.

Hans motsvarighet i den grekiska mytologin är Hades och planeten Pluto är döpt efter honom.

Solsystemet innehåller vår sol som finns i centrum och åtta planeter som går i eliptiska omloppsbanor runt solen. Dessutom ingår mindre himlakropparna som asteroider, meteoroider, månar och kometer i solsystemet.

Det finns två typer av planeter. Stenplaneterna består av Merkurius, Venus, Jorden och Mars. Gasjättarna är Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Förr räknades också himlakroppen Pluto till planeterna, men den ses numera av forskare som för liten.

Vårt solsystem är en del av galaxen Vintergatan, en ansamling av flera hundra miljarder stjärnor. Flera andra av dessa stjärnor har liknande system som vår egen sol, dvs. planeter och andra himlakroppar som roterar runt dem.

Läs mer om astronomi i vår Astronomi-artikel eller hos Populär Astronomi

Grekisk mytologi har sitt ursprung i antikens grekland, och består av en mängd sagor och sägner. Dels om olika gudar och hjältars göromål och äventyr, och dels en skapelseberättelse och olika beskrivningar av världen och dess gudar.

Bland de viktigaste gudarna i grekisk mytologi finns Zeus (gudarnas konung), Hera (Olympens drottning), Poseidon (havsguden) och Hades (underjordens och de dödas härskare). Gudarnas boning låg enligt mytologin på berget Olympen. Utöver gudarna så innefattar mytologin även Titaner, Giganter, Nymfer, olika monster och en mängd hjältar och hjältinnor.

Den grekiska mytologin övertogs senare av romarna, som gav gudarna sina egna namn (exempelvis fick Hades heta Pluto, vilket senare gav namn till planeten med samma namn).

Hades är en gud från den grekiska mytologin. Han är härskare över underjorden, dödsriket, och styr över de döda. Hades är son till Kronos och Rhea, och har två bröder vid namn Poseidon och Zeus. Mytologin berättar att de tre bröderna besegrade Titanerna och delade sedan upp världen mellan varandra, Zeus tog himlen, Poseidon havet och Hades underjorden.

Hades existerar även i romersk mytologi men där under namnet Pluto. Underjorden som Hades härskade över kallades även den Hades. Dödsriket var en mörk och dyster plats som vaktades av Hades trehövdade hund Kerberos. Hades var kall och utan nåd men ansågs inte ond.

Pluto är en dvärgplanet utanför den yttersta planeten i vårt solsystem. Pluto räknades från början som den yttersta planeten i solsystemet men Internationella Astronomiska Unionen beslutade den 24 augusti 2006 att den inte uppfyller kraven för att kunna kallas planet.

Pluto är mindre än jordens måne med en yta lika stor som två USA.

Pluto upptäcktes den 18 februari 1930 av astronomen Clyde Tombaugh vid Lowellobservatoriet i Arizona, USA. Namnet Pluto kommer från den grekiske guden Hades, gud över dödsriket, romerska namn och förslogs av 11-åriga Venetia Burney från Oxford, England. Hon tyckte att Pluto var ett passande namn för en så mörk och kall plats.